Såhär ser lill-tjejen ut idag, så fin så i ljusblå klänning.

Hon är så himla lik Sanny när han var liten tycker jag så det känns nästan som att jag har han där som spädis igen och klär på han i klänning :D heh...
Hon är ljusare än vad han var i både hår och ögonbryn/fransar, och så skiljer deras näsor åt men annars tycker jag nog att de är väldigt lika. Ögonen och ansiktsformen, hakan och munnen. Kan hända att hon har lite mera överläpp än Sanny :)

Hon är så go'. Inatt och igår hade hon dock problem med magen, var besvärad hela tiden och spydde ganska mycket efter amning så jag misstänker att det var något jag ätit för idag har hon inte spytt något alls och har kunnat sova i lugn och ro utan små avbryt hela tiden.

Amningen har verkligen fallit på plats nu, känns riktigt bra. Brösten har gått ner till normal storlek och mjölken rinner på när det är dax för lillan att krubba. Det är verkligen tortyr de första dagarna med amningen. Brösten är lika stora som Dollys, jag skojar inte. De är extremt ömma och man kan knappt röra sig utan att det gör ont. Bröstvårtorna är heller inte vana vid hårda tag så man får ju sår på dem direkt, vilket leder till tortyrkänsla vid varje amning. Men nu efter en vecka har även de läkt och amningen är inte längre ångestladdad pga smärtan, utan är istället en mysig stund tillsammans med lillskruttan.

Fick igår vara själv med båda barnen (känns fortfarande mysko att säga barnen, att jag har 2!)
Sanny var förvisso på dagis, men fick lämna honom och ta Isa med. Fungerade rätt bra. Hann tom bada Sanny på kvällen och ta en runda med trasan i badrummet.
Men resten av städet här hemma, nej det fixar jag ännu inte. Nu sitter jag dessutom här när hon sover när jag kunde passat på att ta disken.. blä! Urtråkigt ju, bättre sitta här ;)

Nej nu ska jag fixa med tvätten, för snart vaknar lillan och Sanny vill nog snart ha krubb.
Back to work med andra ord, men världens bästa work :D

Varning, långt inlägg!


Det började den 18 sepmteber med att jag gick upp för att kissa på morgonen i vanlig ordning då jag fick se att slemproppen gått. Har aldrig haft en slempropp som gått tidigare, och vet inte heller hur den direkt skulle se ut men magen sa att det var vad det var, och jag tycktes ju ha rätt.

Började sedan känna av sammandragningar, men inte längre bara som en muskelspänning utan även lite obekväma var dem nu.

Fortsatte dagen som vanligt men kunde ändå inte släppa tanken att det kanske var något på gång nu. Med detta i tankarna var jag ju bara tvungen att städa upp det sista här hemma. Bädda tex rent sängen, och då gjorde sammandragningarna ont så jag var tvungen att pausa hela tiden. Lade mig därefter på den bäddade sängen och somnade. Vaknade sedan och hade fortfarande ont, lite som mensvärk. kl var nog runt 15.

Började fixa mig och göra oss alla iordning för vi skulle till min bror som fyllde år. På väg i bilen börjar jag få väldigt ont. Började känna igen den smärtan men tyckte ändå inte att värkarna var lika långa som de varit med Sanny därför trodde jag heller inte att det var dax ännu.

När vi kom fram kämpade jag mig upp för alla tusen trappsteg då mina föräldrar bor på 4e våningen i ett gammalt hus utan hiss.

Hos mamma och pappa satt alla och åt middag redan, då vi var lite sena. Min mormor och morbror var också där och jag tror alla kunde se att jag inte hade det så skönt längre.
Hade ingen aptit alls men försökte trycka ner lite soppa ändå. Alltid bra med extra energi vid förlossning.
Efter middagen kunde jag inte sitta kvar vid matbordet längre, gjorde så förbannat ont och det började komma väldigt tätt.
Freddi satte sig brevid mig i soffan för att klocka värkarna och mamma hämtade en varm vetekudde som var helt underbar att ha på ryggen, för det var där det gjorde mest ont.
Brorsorna och pappa småtjafsade och hade sig i bakgrunden, emellanåt ville jag strypa dem men tror på något sätt nu i efterhand att det hjälpte mig fokusera på något annat, deras gapiga röster (min familj är väldigt högljudda, om vi säger så...blir väl så med finskt/libanesiskt påbrå).

Efter en timme med regelbundna värkar, som varade i 1 minut och 3-4 minuter emellan ringde Freddi till Mas. Får då reda på att där är fullt, och undrade om jag behövde komma in nu?! Idioter... de trodde nog inte det var dax heller. Fick då ringa till Lund istället, där de sa att vi skulle komma in om vi ville, även de verkade inte tro att det var dax konstigt nog..

Fick säga hejdå till Sanny som nu fick stanna kvar hos mina föräldrar över natten. Satte oss sedan i bilen och körde mot Lund. Kl var då ca 19.30.

Även om jag hade jätteont så var det på något sätt mysigt att sitta där i bilen i mörkret ute på motorvägen. Freddi var exalterad och jag gav han klartecken att smsa alla vänner att det var dax nu.
Väl framme hade jag väldigt ont, hade börjat tappa lite fokusering på andningen och kände att
"nej nu fan vill jag ha lustgas!"

Började bli kort och jävlig mot freddi också. Kunde snäsa åt honom "RÖR MIG INTE" och i samma veva be om ursäkt när värken hade lagt sig...
"Det gör inget, jag förstår, du får skrika på mig nu"

Vi ringde på dörren till förlossningskliniken. När de kom för att öppna så fick jag en värk och kunde inte stå, så tantan fick snällt stå och vänta.
Vi fick sedan ett rum, rum nummer 4.
Hon gav mig fulnattlinnet och nättrosorna, och blöjan! Jag fick snällt gå in på toa och byta om. Var glad över att jag i alla fall hade ett sminkat nylle.. Varför jag nu ens brydde mig om det.

Fick sedan lägga mig i sängen för att koppla in alla hjärtlyssnar mojänger och grejer. Fruktansvärt ont hade jag då, inte alls skönt att sitta bakåtlutat när man har värkar. Jag vill hellre böja mig fram eller ja, ha ryggen fri så man kan gunga lite eller vadsomehelst.
Men det var nödvändigt just då för de behövde lyssna på lillan för att se att allt var bra.

Kom in en barnmorska som läste mitt förlossningbrev, kom även in en undersköterska som frågade om "vill du ha lustgas, känner du att du behöver det?" som att ingen trodde att det var dax ännu... Jag hade sån fokusering på mina värkar och skrek inte alls så det var väl därför de inte trodde jag kommit så långt in i det. Men jo, nu gjorde värkarna riktigt ont och jag ville definitivt ha lustgas.

Barnmorskan skulle senare avsluta sitt pass, men hon satte in en kanyl i min arm för att allt skulle vara förberett för epiduralen som nu hela sjukhuset snart visste att jag ville ha. Denna gången skulle det bli av!
Hade hunnit få lustgas nu, som jag andades in utan problem. Vilken räddning den var. Jag blev lika flummig som med Sanny men denna gången spårade jag inte ut totalt utan kände ändå att jag kunde ta hjälp av den.
De skulle nu kolla hur öppen jag var, kl var 20.30 och jag var redan öppen 4 cm. Jag hade kämpat på bra där hemma.

Sedan härefter blir allt väldigt luddigt för mig, jag var hög på lustgas och helt inne i världen av smärta. Fick en ny barnmorska och undersköterska när den första avslutat sitt pass. Barnmorskan hette Signe och var dansk, hon var världens bästa! Minns allt stöd hon gav mig, hon lämnade inte mig ifall jag inte ville så som de gjorde på mas.

Jag minns att jag började svamla med Freddi om att

"Detta är en konspiration!" "Freddi jag menar det, tro nu inte att det är lustgasen som pratar, det är vad de vill att du ska tro!"
"Freddi, oss emellan (gestikulerade ett "kom hit/kom närmre" med pekfingret), de tänker inte ge mig epiduralen. De hade inte tänkt ge den från början. Hela sjukhuset har en konspiration mot mig!"

ja typ så lät det från mig, och jag minns faktiskt Freddis min under tiden jag sa det. Han strök mig på pannan och typ bara försökte se förbi allt mitt svammel. Han har i efterhand sagt att det faktiskt var obehagligt att jag nämnde att det inte var lustgasen som pratade, för då visade jag att jag ändå var så pass närvarande så då blev han lite kluven över att jag kanske inte svamlade ändå :D haha

Sedan ändrade jag mig och sa saker som "Gud har en konspiration mot människan!" HAHA Jag fattar inte varför jag alltid blir helt andlig under en förlossning, drar upp Gud hela tiden...
Jag sa även "Förra gången jag födde, så visste jag det här. Jag såg det här! Jag såg in i framtiden att jag skulle hamna här och göra detta här och nu" Alltså är allt förbestämt, menade jag med detta.
Djupt...


Började oroa mig för epiduralen, hade inte fått den än och det gjorde nu så ont. Jag började tjata.
"Freddi, min epidural säg till dem"
Och freddi den söta var hela tiden min extra röst åt personalen, så himla härligt.
"hon undrar om...hon frågar...hon vill veta..."

De tar sedan hål på hinnorna för att mitt vatten ska gå för att jag börjar få väldigt ont i magen och barnmorskan misstänker att det är just det som trycker på.
Jag ligger sedan och badar i allt det varma vattnet, mysigt...hrm.
Sedan tappar de även min blåsa för den var tydligen full. Jag söp in några andningar med lustgasen igen, ifall att det skulle göra ont men jag minns inte ens när de gjorde det nu i efterhand.

Narkosläkaren var på ett akutkejsarsnitt och nu var det inte säkert att han skulle hinna för jag tror jag redan var öppen 7 cm och kl var väl runt 22-23 då. Min barnmorska som verkligen ville göra det bästa för mig ville då att jag skulle sätta mig upp för att jag skulle vara helt klar för narkosläkaren, i ställning och allt. Har aldrig varit så jobbigt att sätta sig upp någonsin. Jag fick dessutom klara mig utan lustgasen! Herregud, tillbaka till verkligheten lixom..

Jag är lite lurig med den där lustgasen, jag tar den emellanåt när jag inte har värk ifall jag känner att jag börjar komma tillbaka till rummet så att säga :) Och även när jag blir rädd för något, så som när de ska känna hur öppen man är osv. Dessutom övertalar jag dem att höja den för att den inte hjälper, för att jag ska hamna i Lala-land istället.
Vet inte hur många gånger jag sa
"var är vi? Vi är på mas va, detta är mas va?"

Tillslut kommer narkosläkaren in tillsammans med en student som hade världens fulaste strumpor på sig (aa något måste man fokusera på när man har så jävligt ont).
När narkosläkaren skulle sätta i nålen i ryggen så fiser jag dessutom honom i huvudet.
 Hahahahaa!
 Detta var bara jag som märkte för det var en ofrivillig smygare men ändå börjar jag skratta och måste ju erkänna för stanken avslöjade ju mig tyckte jag.
"Oj, jag fes!" gapade jag ut.
Ingen hörde vad jag sa, bara Freddi.
"Va vad sa hon?" frågade dem honom.
Men han skämdes för mycket för att upprepa det jag sa så han sa istället
"Nej, heh hon bara svamlar"
HAHAHA
"jaha, var det något pinsamt då?" minns jag att jag satt och funderade på.

När nålhelvetet äntligen var i, som kändes som en evighet för jag hade säkert 10 värkar där emellan innan allt var färdigt utan min kära lustgas så började den äntligen verka. Att narkosläkaren dessutom gjorde fel ett antal gånger och inte satte dit den på första försöket gjorde ju inte saken bättre.
Jag tyckte då inte att den gjorde någon märkbar skillnad, men alla övertygade mig om att
"jo den har verkligen gjort skillnad".
När narkosläkaren kom in för att se om den gjort skillnad minns jag hur jag försökte övertyga honom om att den inte hjälpte alls och att jag måste ha mer... tydligen såg han rakt igenom detta för de höjde inte den :D

Lillan rörde sig inte mycket i magen alls och man började oroa sig för henne. De satte därför i en elektrod på hennes hjässa för att kunna ha mer koll på henne. När lillan fortfarande inte rört på sig vill de ta ett blodprov från hennes huvud för att veta hur hon mår. Jag är väldigt hög på lustgas när allt detta händer men minns att de trycker mycket på min mage och kör upp alla möjliga grejer i en. Jag börjar bli orolig och frågar hela tiden om bebisen mår bra, och jo bebisen mådde bra trots att hon inte rörde sig så var det förmodligen bara att hon sov.
Minns inte när det var dax att krysta men måste varit runt 23.20 ca.
Kände mig skitnödig
och hade inte fått lavemang så jag bajsade ju ner hela rummet. Konstigt nog brydde jag mig inte alls om det. Jag hade så ont och tänkte mer
 "heh, rätt åt er som inte har ont som får stå där och torka!" normal man är under förlossning va?

Men de var väldigt diskreta och proffsiga så man kände sig inte som ett besvär för dem.

Krystandet tyckte jag var jättejobbigt. Jag försökte hela tiden fokusera på målet, att jag skulle få en liten flicka snart mot mitt bröst. Detta hjälpte mycket. Kändes som jag pressade och pressade men hon kom aldrig ut. Barnmorskan fick lägga varma handdukar runt mynningen för att jag inte skulle spricka. Jag fick dessutom ta en paus för jag krystade på så hårt att det fanns risk att jag skulle gå itu. Jag verkligen kände hur hela könet revs upp och nu skrek jag som FAN! Hade grabbat tag i freddis hals som jag även gjorde med Sanny och gömde mitt ansikte i hans nyckelben och bara pressade allt vad jag kunde med tanken om att "går jag sönder så får jag fan gå sönder nu ska hon ut!"
Tillslut kommer huvudet ut och vi väntar in nästa värk, detta gör så förbaskat ont när kroppen är kvar och man ligger där och väntar på en värk som tar evigheter på sig att komma. Jag riktigt ser hur barnmorskan ruckar på bebisen, fram och tillbaka för att hjälpa mig att få ut henne samtidigt som jag krystar. Freddi försöker dölja detta för mig för att han trodde jag skulle få panik då men det gjorde mig bara ännu mer motiverad och jag pressar på lite till.
Tillslut är hon ute.
En riktigt stor tjej som läggs kort därefter på mitt bröst.
Freddi klipper navelsträngen när hon ligger på min mage så jag ser denna gången allt som händer och är mycker mera med i nuet. Jag hade inte spruckit, och behövde inte sys.


Jag kände mig så fylld av känslor, så lycklig. Freddi hade redan gråtit en skvätt när jag hade krystat, för han tyckte det var så jobbigt när jag hade ont och att han inte kunde göra något mer än att stå där. Men han gjorde så mycket mer än vad han själv är medveten om, och det är jag så tacksam för!

kl. 00.05 den 19 September var hon ute, 5 minuter ifrån att fylla år samma dag som min lillebror. Häftigt!
03.30 var vi på patienthotellet och vid 12.00 samma dag åkte vi hem.

Upplevde denna förlossningen så mycket lättare än första.
Dels för personalen, som verkligen gjorde allt de kunde för att vi skulle få en fin förlossning. Och dels för att jag inte blev igångsatt utan jag kunde gå hemma ganska länge i en trygg miljö och topparna på värkarna var inte alls lika långa som när jag födde Sanny, de värkarna varade ju i evigheter! Dessutom fick jag min epidural som jag gaggat om så länge, trodde kanske den skulle hjälpa mer än vad den gjorde för att läsa bok eller nå himmelriket gjorde jag icke med den faktiskt.
Dessutom visste jag lite innan vad som väntade, allt var inte lika läskigt och jag trodde inte jag skulle dö denna gången heller, alltid skönt ju ;)

 
Blurrade tutten ;)








Lite bilder på mig och Isa från igårkväll.

Allt har rullat på så himla fint sedan förlossningen.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att det finns inget bättre än det här! Så är det bara!
När vi fick Sanny så fick livet helt plötsligt en helt annan mening, låter sjukt corny men så är det! Att sedan ha turen att uppleva ett till litet liv, ett till barn den känslan är något helt annat. Jag kan i alla fall slå säkert att jag njuter mer nu än vad jag gjorde med Sanny. Inget illa menat med det, tolka mig inte fel nu utan jag menar att med Sanny var allt så nytt och man tacklades varje dag med att försöka komma in i mammarollen, man tvivlade om man gjorde rätt, om man skulle klara det, och oroade sig för minsta lilla. Nu oroar jag mig självklart fortfarande för sådana typiska grejer som en förälder gör även över Isa men samtidigt är jag mycker mer bekväm med det jag gör. Jag vet att jag kan klara det, även om det ibland brustit för mig med och jag känt mig helt otillräcklig. Men så är det ju, för vi älskar de små liven så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen vissa gånger.
Jag hade först väldig ångest över att hon lämnat magen. Inte för att jag inte var gravid längre utan för att hon nu kändes så mycket mer skör än när hon låg skyddad i magen.
Men allt går ju bra, och jag fixar det här. Jag lämnade patienthotellet samma dag som jag fött, jag fick igång amningen helt själv utan några problem mer än ömma bröstvårtor förstås ;) Jag är stolt över mig själv!

Att Isa är en lika lugn bebis som Sanny var underlättar ju det hela också :D
Hon sover mest när hon inte äter, och på nätterna håller hon en relativt jämn sovrytmn.
Plus i kanten för att man får byta blöja på Isa utan besvär och byta kläder säger hon ingeting över heller. Sanny avskydde blöjbyte/påklädning. Haha! Sötugen skrek genom hela och var inte nöjd förrän han låg vid bröstet igen.
Isa äter också bara från ett bröst åt gången, Sanny skulle ha av båda vid varje amningstillfälle.

Att jag får hjälp och stöd från min fina sambo underlättar även det. Nätterna klarar jag än så länge själv, finns inte så mycket han kan göra då ändå. Men om dagarna när han nu är hemma och senare när han kommer tillbaka till jobb så är hans hjälp guldvärd. Även när han kommer fram till en från ingenstans bara för att ge en en gosig kram och säger hur bra mamma man är, gör att man får nya krafter att hämta.