Den 19 september kl.00.05 tittade hon tillslut ut.
56 cm och 4448 gram.
Allt gick bra och vi kom hem redan samma dag.
Bloggar mer när tiden och orken finns där. Nu ska vi bara spendera kvällen tillsammans alla 4:a.

Eftersom jag blev ingångsatt med Sanny (hur många gånger har jag inte skrivit det nu? Tjatig) så vet jag egentligen ingenting om hur det ska kännas eller hända när det väl är dax. Men jag är rätt säker på att min slempropp har gått idag :)

Äckelmagade kan ju sluta läsa nu...
Blodblandat segt slemliknande fanns där på pappret imorse. Och nu gör mina sammandragningar ont, fortfarande oregelbundna och hanterbara men de är i alla fall inte bara en spänd mage som händer, utan det ilar i rygg och ljumskar.
Kanske har kroppen börjat fatta nu? Kan det vara så väl?
Jag tar det i alla fall relativt lugnt än så länge, även om de säger att det kan gå snabbt för omföderskor så känner inte jag att det är så pass dax ännu. Städar det sista och hänger upp tvätt, det kan jag åtminstonde göra.
Sedan åker jag hem till päronen för att fira lillebror. Kanske kommer det igång då, kanske inte men tar i alla fall med mig BB-väskan och Sannys ryggsäck. Dessutom bjuds det på fisksoppa och tårta, och det vill man ju helst inte missa ;)
Tack för peppande kommentarer! Jag har varit en riktig gnällfis på senast, så det är ett under att ni ens gått in och läst.
Nu känns det lite bättre i alla fall, om det inte avtar helt inatt förstås...
Då får jag nog psykbryt nr 2...


 

Hej!

Jag har tråkigt!
Jag är rastlös!
Jag föder inte barn idag heller!
Nu börjar det bli skrattretande känner jag.

Igår spydde jag galla över barnmorskor i en het diskussion med Freddi inne i badrummet.
Om hur jävla fel de mätt bebisen,
 "va fan vet de egentligen?! Jag skulle gått efter mitt egna uträknade datum om när lillan blev till, ja minsann man ska lyssna på sig själv. De vet ingenting!"

Så lät det ungefär från min sida, medans Freddi försökte hålla god min och hålla med mig i allt jag sa för att jag inte skulle få ett psykbryt på honom istället :D

Hela natten hade jag sammandragningar som gjorde ont, men vaknade så klart på morgonen utan dem...

Min kropp är nog trögfattad, den har inte fattat någonting pga min inställning jag haft under hela graviditeten, att jag knappt fattat att jag faktiskt är gravid. Men hello, jag fattar det nu kan min snälla livmoder också vakna och fatta?


Börjar bli mer orolig nu också, att något ska hända lillan. Hon har knappt plats och röra sig där inne längre och så fort hon inte rört sig på ett tag så tappar jag det totalt och börjar putta på utisdan. Vilken störig mamma.

Imorgon fyller min bror år, en bra present skulle vara en systerdotter tycker jag... Hör du det kroppen? Jag skiter i hur jäkla ont det här kommer göra nu, kan det bara sätta fart?!

Känner mig sjukt tråkig också. Det enda jag gör om dagarna är att samla kraft inför förlossningen och dega. Mina vänner har slutat fråga hur det går, för de vågar väl inte annat och det gör de nästan rätt i ;) Jag är en riktig suris nu som skrämmer bort allt i min väg. Men jag saknar dem, saknar att ha ett gott humör och vara "mig själv", istället för den här hormon-personen.

Nej nu ska jag städa minsann, laga mat och köra järnet så kanske hon trillar ut av häftiga rörelser...man kan ju alltid hoppas!